Antonín Dvořák: musik

Antonín Dvořák var en tjeckisk tonsättare, verksam under romantiken. Dvořák ses som en av de främsta representanterna av den senromantiska nationalismen, som präglade stora delar av konstmusiken i Europa under 1800-talets andra hälft. Ofta drog han nytta av element från den böhmiska folkmusiken (Böhmen var under den här tiden ett självständigt land) i sina kompositioner.

Dvořák spelade viola under många år i Prags Interimteaters orkester. Sju av dem åren leddes orkestern av tonsättaren Bedřich Smetana (1824-1884) – en av nationalromantikens förgrundsgestalter. Ironiskt nog skrev Dvořák sitt främsta och idag mest populära verk i Amerika, och gav den smeknamnet ”Från nya världen” – Symfoni nr. 9 (1893).

Dvořák: musikFullständigt namn: Antonín Leopold Dvořák

Levnadsår och epok: 1841-1904, Romantiken

Signaturverk: Symfoni nr. 9 (”Från nya världen”, 1893)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Antonín Dvořáks musik

Som många andra kompositörer hade Dvořák olika kompositionsperioder i sitt liv. Om man lyssnar på hans tidigaste verk så förefaller klassicismens mästare Mozart och Beethoven vara de främsta inspirationskällorna. Senare under 1870-talet och 1880-talet hade han två distinkta perioder då han huvudsakligen skrev romantisk musik med inslag från den slaviska musiken. När han sedan under 1890-talet befann sig i USA lät han sin musik formas efter de influenser han snappat upp där. Mot slutet av sitt liv fokuserade han på att skriva operor och tondikter, med andra ord, musik präglad av utommusikaliska ting – ofta berättelser och folkballader.

Slaviska danser (1878) är Dvořáks mest kända skapelse från de nationalromantiska perioderna. Han lät sig inspireras av Brahms Ungerska danser (1869), men drog också mycket nytta av sina egna erfarenheter. En viktig skillnad mellan de båda verken är att medan Brahms använde sig av faktiska ungerska danser så är melodierna i detta verk helt och hållet Dvořáks egna. Det är istället de slaviska danserna, såsom polka, dumka och mazurka, som han dragit nytta av.

Det är huvudsakligen genom den instrumentala musiken som Dvořák skapat sitt rykte. Flera av hans nio symfonier framförs frekvent idag – i synnerhet den ovan nämnda Symfoni nr. 9. Hans Cellokonsert i H-moll (1895) är även den mycket populär. Mot slutet av livet komponerade han emellertid några operor, varav Rusalka (1901) är mest populär.

Kända verk

Bekanta dig gärna med Dvořáks musik genom att klicka in dig på Spotifylistan (genom ikonen i informationsrutan högre upp på sidan). Här följer en innehållsförteckning:

1. ”Largo” ur Symfoni nr. 9 (”Från nya världen”, 1893). För orkester.
2. ”Sång till månen” ur Rusalka (1901). Opera.
3. ”Allegro” ur Cellokonsert i H-moll (1895). För cellosolist och orkester.
4. 
Vattumannen (1896). Tondikt för orkester.
5. 
”Allegro non tanto” ur Symfoni nr. 6 (1880). För orkester.
6. ”Allegro ma non troppo” ur Fiolkonsert i A-moll (1879). För fiolsolist och orkester.

Källor

Dahlhaus, Carl. Nineteenth-Century Music (Los Angeles: University of Californa Press, 1989), 276.

Staines, Joe (redaktör). The Rough Guide to Classical Music (London: Rough Guides, Ltd., 2010), 173-179.

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 47

Artikel publicerad som: Antonín Dvořák: musik, 11 juli 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *