Dmitrij Shostakovitj: musik

Dmitrij Shostakovitj var en rysk tonsättare, särskilt känd för sin mäktiga, symfoniska musik. Shostakovitj levde under en period då trenden inom konstmusiken var att vara modernistisk, nyskapande, och avancerad ur ett akademiskt perspektiv. Trots det är mycket av hans musik djupt rotad i den senromantiska stilen, som tenderar tilltala en bredare publik än exempelvis Schönbergs samtida, atonala musik. Senromantiska kompositörer som Gustav Mahler och Modest Mussorgskij var viktiga influenser för Shostakovitj, vilket inte minst hans symfonier vittnar om.

I Shostakovitj musik finns emellertid inslag av mer modernistiska drag – i synnerhet i hans kammarmusik (musik för mindre ensembler).

Shostakovitj: musikFullständigt namn: Dmitrij Dmitrijevitj Shostakovitj

Levnadsår och epok: 1906-1975, Modernismen

Signaturverk: Leningradsymfonin (1941)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Dmitrij Shostakovitjs musik

Som varande tonsättare under Stalineran hade Shostakovitj knappast fritt fram att utforska olika stilar och tekniker. Efter några framgångsrika år under 30-talet besökte Josef Stalin ett uppförande av Symfoni nr. 4 år 1936. Som en följd kritiserades han starkt av pressen – troligen dirigerad av Stalin själv. Diktatorn menade att Shostakovitj musik var ofolklig och knappt värd att kallas musik. Senare verk skulle därför komma att bli mer konventionella stilmässigt, och under andra världskriget sågs han rentav som en patriot.

Shostakovitj är mest känd för sin Symfoni nr. 7 – Leningradsymfonin. Den komponerades år 1941, och tillägnades folket i Leningrad, som belägrades av Nazityskland i två och ett halvt år under andra världskriget. Shostakovitj erhöll Stalinpriset för detta verk, och partituret skickades runt till flera av de allierade makterna (exempelvis till Storbritannien och USA) så att det högst symboliska verket kunde uppföras på fler ställen. I augusti 1942 framfördes det rentav i ett oerhört sargat Leningrad, som lyckades få ihop en orkester av ett femtiotal musiker som fortfarande inte svultit ihjäl.

Det oerhört dramatiska verket tycks, ur ett konstmusikaliskt perspektiv, höra hemma i en annan tid, och många samtida kompositörer var frustrerade över hur populärt verket blev. Få andra kompositörer skrev tonala, symfoniska verk av denna natur på 1940-talet.

Det är främst kammarmusiken som vittnar om att Shostakovitj var samtida med tonsättare som Bartók och Webern. Hans Stråkkvartett nr. 8 (1960), för att nämna ett exempel, sprudlar av vassa dissonanser. Shostakovitj hämtade ofta inspiration från folkmusiken, vilket verk som Pianokonsert nr. 1 (1933) vittnar om.

Shostakovitj var mycket produktiv. Utöver symfonier och instrumental kammarmusik skrev han många körverk, flera operor, och en hel del filmmusik.

Kända verk

För dig som vill höra lite Shostakovitj rekommenderas Spotifylistan (länk finns i inforutan ovan), till vilken några favoriter valts ut. Här följer en liten ”innehållsförteckning”.

1. ”Allegretto” ur Symfoni nr. 7 (Leningradsymfonin, 1941). För orkester.
2. ”Allegro molto” ur Stråkkvartett nr. 8 (1960).
3. ”Moderato” ur Symfoni nr. 5 (1937). För orkester.
4. ”Allegretto furioso” ur Stråkkvartett nr. 10 (1964).
5. ”Adagio” (”In Memoriam) ur Symfoni nr. 11 (1955). För orkester.
6. ”Allegro” ur Pianokonsert nr. 1 (1933). För pianosolist och orkester.

Källor

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 477-480.

Staines, Joe (redaktör). The Rough Guide to Classical Music (London: Rough Guides, Ltd., 2010), 513-517.

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 22

Artikel publicerad som: Dmitrij Shostakovitj: musik, 6 juni 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *