Giuseppe Verdi: musik

Giuseppe Verdi var en italiensk kompositör verksam under musiken. Verdi associeras främst med sina operor – han skrev otroliga 37 stycken – och det är också hans operor som framförs mest idag (om andraplatsen slåss Mozart och Puccini). Verdi blev under 1900-talet en symbol för den italienska operan, precis som Wagner (född samma år) symboliserade den tyska.

Verdi och Wagner var i mångt och mycket helt olika, men båda utvecklade sätt att göra operan till ett mer kontinuerlig och dramatiskt sammanhängande konstform. Som många av er kanske har läst förut på Musikhistoria.se, så var tidigare operor i regel uppdelade i recitativ (talsång) och arior (sångstycken). Verdi var oerhört stor i Italien även under sin livstid (till skillnad från många andra tonsättare, vars storhet upptäckts först efter deras död).

Verdi: musikFullständigt namn: Giuseppe Verdi

Levnadsår och epok: 1813-1901, Romantiken

Signaturverk: Rigoletto (1851)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Giuseppe Verdis musik

Verdis musik kännetecknas av en oerhörd dramatik och minnesvärda melodier. Han hade en särskild talang för tragiska operor (den enda av hans komiska operor som gjorde succé var hans sista opera Falstaff, som hade premiär det år Verdi fyllde 80).

Verdis kanske mest kända opera är Rigoletto (1951), genom vilken han demonstrerar sin förmåga att skapa dramatisk komplexitet genom att ha flera pågående melodier samtidigt (polyfoni). Klippet visar en scen mot slutet av operan, som särskilt illustrerar detta. Rigoletto förknippas också med den oerhört välkända tenorarian ”La donna è mobile”, en liten slinga från vilken du kan höra i början av klippet (från 0:50).

Verdis förkärlek för fortissimo-ackord förstärkta av cymbal, samt för dramatiska situationer inom berättelser (Verdi valde särskilt ut berättelser som han kände passade hans kompositionsstil), är mer än tydliga i verk som Aida (1871) och Otello (1887). Öppningsscenen ur den sistnämnda är en musikalisk skildring av en storm, och har den sällsynta förmågan att göra cymbalisten svettig efter bara fyra minuter.

Verdi var, trots sin långa livslängd, inte en av de tonsättare som bidragit mest till att utveckla det harmoniska språket under romantiken. Denna gärning stod Wagner för i mycket större utsträckning. Vidare skrev Verdi väldigt få nämnvärda verk som inte är operor. Undantaget är hans fullkomligt briljanta Requiem (1874), vars bombastiska ”Dies Irae” överanvänts till bristningsgränsen för att skapa dramatisk effekt i alla möjliga film- och teatersammanhang (senast av Quentin Tarantino i Django Unchained).

Kända verk

Av Verdis många operor så framförs fortfarande ca ett dussin regelbundet i operahus runtom i världen. Det är således oerhört svårt att välja ut ett mindre antal utdrag ur dessa verk för en Spotifylista, men just det har gjorts i alla fall, hur hädiskt det än må vara. Du når Spotifylistan genom den lilla ikonen i informationsrutan ovan. Här följer en liten listförteckning:

1. Inledning ur Otello (1887). Opera.
2. ”La donna è mobile” ur Rigoletto (1851). Opera.
3. ”Ancor c’è mezz’ora” ur El salón México (1851). Opera.
4. ”Libiamo ne’ lieti calici” ur La traviata (1853). Opera.
5. ”E piquillo un bel gagliardo” ur La traviata (1853). Opera.
6. ”Dies Irae” ur Messa Da Requiem (1874). För solister, kör och orkester.
7. ”Finale” ur Falstaff (1893). Opera.
8. ”Di tu se fedele” ur Un ballo in maschera (1859). Opera.
9. ”Ouvertyr” ur La forza del destino (1862). Opera.

Källor

Dahlhaus, Carl. Nineteenth-Century Music (Los Angeles: University of Californa Press, 1989).

Dunton-Downer, Leslie; Riding, Alan. Opera (London: Dorling Kindersley Limited, 2006), 165-187.

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 337-345.

Staines, Joe (redaktör). The Rough Guide to Classical Music (London: Rough Guides, Ltd., 2010), 600-605.

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 29

Artikel publicerad som: Giuseppe Verdi: musik, 10 juni 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *