Karlheinz Stockhausen: musik

Karlheinz Stockhausen är troligen den mest välkända och inflytelserika av alla tyska tonsättare födda på 1900-talet. Hans musik och idéer är fascinerande på många plan. Bland annat var han en av pionjärerna inom den elektroniska musiken, som tog fart inom konstmusiken och sedan spred sig till populärmusiken under det sena 50-talet och tidiga 60-talet. Det kanske är svårt att tänka sig när man lyssnar på Stockhausens musik, men han var en stark influens för flera av populärmusikens främsta profiler med sina metoder och idéer, däribland John Lennon.

De två främsta europeiska studiorna som ägnade sig åt att utveckla den elektroniska musiken låg i Paris (främst förknippad med konkret musik – komposition med hjälp av inspelade, verkliga, ofta manipulerade ljud) och Köln (främst förknippas med musik helt och hållet framställd med elektroniska medel). Stockhausen studerade i båda städerna, och var också den som skrev det första välkända stycket där de två studiornas olika metoder kombineras – Gesang der Jünglinge (De ungas sång, 1956).

Karlheinz Stockhausen: musikFullständigt namn: Karlheinz Stockhausen

Levnadsår och epok: 1928-2007, Modernismen

Signaturverk: Gesang der jünglinge (1956)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Stockhausens musik

I Köln komponerade Stockhausen två av de tidigaste och mest kända styckena helt och hållet framställda med hjälp av elektroniska generatorer – Studie I (1953) och Studie II (1954). Till den senare återfinns ett detaljerat grafiskt partitur – det första partituret som skapats för ett elektroniskt musikverk. Redan i dessa verk märker man av en av Stockhausens främsta estetiska gärningar – momentform. Det var dock i samband med Kontakte (1958-60) som konceptet tog form på allvar. Detta verk, som är skrivet för både konventionella instrument (piano och slagverk) och elektroniska ljud, är enligt Stockhausen en ”mosaik av moment”.

Om man tänker efter, när man lyssnar på mer traditionell västerländsk konstmusik (t.ex. Mozarts) så märker man att musiken alltid verkar ha en riktning – den verkar alltid vara på väg någonstans. Stockhausen ville komma bort från denna djupt rotade uppfattning om hur musik ska vara.

Kontakte (klippet eller Spotifylistan; #3) är uppbyggd av självständiga moment av ljud, som inte är sammanbundna. Det finns ingen musikalisk tidslinje. Varje moment verkar komma någonstans ifrån, och alla rör de sig åt olika håll med olika tempon. Det är alltid det absoluta nuet som spelar roll. Den spirituella Stockhausen kallar denna musikaliska tidlöshet för ”evighet”, och hans verk har jämförts med konstellationer av himlakroppar ute i världsrymden. Objekt som ständigt rör sig med olika hastighet i olika riktningar, men som ändå samexisterar i harmoni.

Senare i livet skulle dock Stockhausen komma att justera sin uppfattning om momentform en aning, då han insett att kompositionsprocessen alltid tenderar skapa en sorts sammanbindande form. Som en följd  använde Stockhausen friare metoder mot slutet av 60-talet, och hans verk blev gradvis mer teatraliska. Liksom John Cage använde han sig mycket av slumpen i flera verk. Ett bra exempel är Kurzwellen (1968), där majoriteten av instrumenten är radioapparater som sätts på och stäng av enligt ett antal instruktioner. Inga två framföranden av Kurzwellen låter ens i närheten av likadant!

Kända verk

Spotifylistan (länk i inforutan ovan) bjuder på några av Stockhausens mest berömda verk. Om du inte har Spotify – kolla upp följande verk på exempelvis Youtube!

1. Gesang der Jünglinge (1956). För solist, kör och elektroniska ljud.
2. Studie I (1953). För elektroniska ljud (sinusvågor från generatorer)
3. Studie II (1954). För elektroniska ljud.
4. Kontakte (1958-60). För tonband, piano och slagverk.
5. Etüde (1952). Konkret musik.
6. Zeitmaße (1955-56). För flöjt, oboe, engelskt horn, klarinett och fagott.

Källor

Holmes, Thom. Electronic and Experimental Music (New York: Routledge, 2008), 347-354

Maconie, Robin. The Works of Karlheinz Stockhausen (USA: Oxford University Press, 1990).

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 491-495.

Bildmateriel: Kathinka Pasveer

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 9

Artikel publicerad som: Karlheinz Stockhausen: musik, 12 april 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *