Klassicismen: musik

I den här artikeln kan du läsa om Klassicismen och dess musik. För att skilja på den allmänna estetiska stilriktningen och den musikaliska epoken används ofta ordet Wienklassicismen, eftersom den förknippas i synnerhet med de tonsättare verksamma i Wien. Termen härstammar från latinets classicus, och åsyftar en medborgare av högsta rang eller klass. Om man kräver lite i historien hittar man snart de gamla romarnas och grekernas arkitektur, som kollektiv kommit att benämnas som ”klassisk”. Vi talar då om en stil där elegans, enkelhet, balans, proportion och kontroll värderas allra högst. Precis samma substantiv är som skapade för att beskriva klassicismens musik två årtusenden senare.

Att sätta Klassicismens gränser är oerhört svårt, men på ett ungefär varade epoken mellan 1750 och 1815.

Spotify-listaLäs gärna denna artikel tillsammans med dess SPOTIFYLISTA som du når genom att klicka på ikonen till vänster!

Kompositörer

Om man ser till popularitet och varaktighet så rådde en fullkomlig germansk dominans under klassicismen. Tre kompositörer (nedan) utmärkte sig på en helt annan nivå än de andra, och tillsammans utgjorde den Första Wienskolan (den Andra Wienskolan kom först på 1900-talet).

De mest framstående tonsättarna under klassicismen:

Andra värda att utforska:

Johann Sebastian Bachs femte son Carl Phillip Emanuel Bach (1714-1788) och hans elfte son Johann Christian Bach (1735-1782) blev båda framstående kompositörer. Deras verk, om än i regel inte jämförbara med exempelvis Mozarts, var viktiga i utvecklingen av den klassicistiska stilen. Operakompositören Christoph Willibald Gluck (1714-1787) och den böhmiske (från Böhmen – idag västra Tjeckien) tonsättaren Johann Stamitz (1717-1757) bör också nämnas.

Hur kan klassicismens musik beskrivas?

Några allmänna karaktärsdrag för klassicismens musik har redan nämnts. Här följer några till, samt mer detaljerade förklaringar av de nämnda ovan.

– Enklare och klarare faktur (textur). Under barocken var musiken ofta polyfon (uppbyggd av flera självständiga stämmor), eller hade polyfona (kontrapunktiska) element. I regel var musiken, delvis på grund av detta, tätare och tyngre än vad den skulle komma att vara under klassicismen. Under Haydns och Mozarts era övergick musiken i att huvudsakligen vara homofon (när en melodi ackompanjeras av ackord, och inte av en rad andra melodier), även om polyfonin förstås fortfarande fanns kvar.

– Elegans och symmetri. Som tidigare nämnt så värderades balans, proportion, symmetri och elegans högt under klassicismen. Det rådde en strukturell logik, om man så vill. Lyssna till Mozarts välbekanta ”Eine Kleine Nachtmusik”(1787) i klippet (eller på Spotifylistan; #1) och avgör om du håller med! Lägg också märke till homofonin – du hör aldrig mer än en melodi på en gång!

Klassicismen: musik - Wolfgang Amadeus Mozart

Mozart levde i mitten av Klassicismen och är epokens främsta representant.

– Mer variation inom det enskilda stycket. Ett barockstycke hade oftast tämligen konstant stämning och dynamik. I ett klassicistiskt stycke ändras ofta tonen mellan glatt och hoppfullt till sorgset, och många olika tonarter och klangfärger kunde utforskas. Vidare var snabba omställningar mellan svagt och starkt, både genom direkta hopp och genom crescendon/diminuendon (gradvisa ökningar/minskningar i styrka). Lyssna från 4:52 i  klippet ovan och lägg märke till vad som händer vid 4:58!

– Kortare melodier. Barockens melodier kunde vara rätt långa, men långa melodier går förstås inte ihop med balans, enkelhet och symmetri. Resultatet? De melodiska fraserna minskade i längd under klassicismen. En fras avslutades ofta med en kadens – en avslutande ackordföljd som ofta (inte alltid) ledde till tonikan (styckets grundackord). Att kontinuerligt bekräfta tonarten på detta sätt bidrar förstås till den kontroll och proportion som man ville uppnå under den här epoken.

– Större orkestrar och nya instrument. Under klassicismen växte orkestern i storlek, och cembalon ersattes gradvis av pianot (som uppfanns i början av 1700-talet).

Olika musikformer under klassicismen

Vad renässansen (ca 1450-1600) och barocken (ca 1600-1750) beträffar är det lätt att dra ett streck mellan sakral (kyrklig) och profan (folklig) musik. Wienklassicismen sammanföll emellertid med upplysningstiden (upplysningen) då man aktivt började främja naturvetenskapen och förespråka människans förnuft före de strikta regler och riktlinjer som kyrkan satt upp. Som en följd komponerades färre musikverk direkt för kyrkan, och bland epokens mest kända verk är det förhållandevis få som har kyrkoanknytning (Mozarts Requiem – en dödsmässa från 1791 – är ett mycket nämnvärt undantag).

Joseph Haydn

Joseph Haydn, stråkkvartettens mästare, var faktiskt både Mozarts och Beethovens lärare.

– Stråkkvartett. Denna genre har kommit att förknippas allra mest med kammarmusik – musik skriven för mindre ensembler. En stråkkvartett består av två fioler, en viola, och en cello. Stråkkvartettens okrönte konung är Joseph Haydn. Särskilt trevlig är hans No. 61 i D-moll (Spotifylistan; #2). Andra kammarmusikgenrer växte också fram under denna epok, såsom skråkkvintetten och pianotrion.

– Concerto. I artikeln om barocken (se huvudmenyn) kan du läsa om de olika konsertformerna Concerto Grosso och Solo Concerto (en ”konsert” är inte bara ett evenemang där musik framförs, utan också en sorts genre). Den klassicistiska concerton var i regel en Solo Concerto – ett verk där ett soloinstrument ackompanjeras av orkester. På Spotifylistan (#3) hittar du den första satsen ur Mozarts Klarinettkonsert i A-dur.

– Opera. En av klassicismens främsta operakompositörer var Gluck (läs mer om operans ursprung i texten om barocken), men det var Mozarts operor som skulle komma att bli mest långlivade. Gluck hade bidragit till att reformera genren, vilket bland annat kom att leda till att musiken reflekterade dramat i större utsträckning. Mot slutet av barocken drog operan nämligen klara gränser mellan recitativ (en sorts talsång som för berättelsen framåt) och arior (sånger vars syfte var att musikaliskt belysa en känsla, t.ex. ilska eller sorg), och musiken komponerades ofta för att passa sångarna, snarare än att lyfta fram berättelsen. Mozart tog detta ett steg längre och utvecklade opera buffa (”komisk opera”), som istället för den under barocken dominanta opera seria (seriös/allvarlig opera som ofta iscensatte antika eller religiösa tragedier) ofta gick ut på att belysa människans natur på ett humoristiskt sätt. Figaros bröllop (1786), Don Giovanni (1787) och Trollflöjten (1791) är särskilt nämnvärda. Klippet ovan (även Spotifylistan; #4) är från Don Giovanni, som trots stämningen i just denna scen huvudsakligen är en opera buffa. Den berömda arian ”Nattens drottning” (Spotifylistan, #5) är från Trollflöjten.

Sonat. Ett verk bestående av flera satser som skrevs för ett eller två instrument (t.ex. ”piano” eller ”piano och fiol”). Både Mozart och Beethoven komponerade en rad fantastiska sonater, och i synnerhet pianosonater. ”Månskenssonaten” (1801) är en av Beethovens pärlor (Spotifylistan; #6).

– Symfoni. Symfonin kan ses som en sonat för orkester, och rent formmässigt har den sitt ursprung i den italienska ouvertyren (återigen, se artikeln om barocken). Symfonin hade från början tre satser liksom ouvertyren (den första och tredje hade ett snabbt tempo, och den andra ett långsamt), men fick vid ett senare skede ytterligare en sats, som sattes in mellan den andra och den tredje. Den första satsen i en symfoni är kanske mest intressant, eftersom den i regel har en särskild struktur – sonatform. Sonatformen har tre delar – en exposition (där huvudtemat och eventuella sidoteman presenteras), en genomföring (där dessa teman och motiv transponeras, utvecklas och kombineras) och en återtagning (där expositionens material upprepas med viss variation, fast bara i grundtonarten). Ibland finns också ytterligare en sektion vid namn coda (”svans” på svenska), som avrundar satsen. Mozart skrev 41 symfonier, och No. 40 i G-moll är troligen den mest välkända (Spotifylistan; #7). Beethoven tog symfonigenren till en ny nivå genom att modifiera den och expandera den på ett sätt som gav hans senare symfonier en helt annan karaktär en Mozarts. Dessa verk, från den tredje symfonin (Eroica, 1804) till den nionde och sista (1824) har många romantiska drag, och räknas av vissa som tillhörande den senare epoken Romantiken. Den första satsen av Beethovens femte symfoni (klippet och Spotifylistan; #8) förblir en av musikhistoriens mest välkända.

Källor

Bennett, Roy. History of Music (Cambridge: Cambridge University Press, 2005), 37-47.

Rosen, Charles. The Classical Style (London: W. W. Norton & Co, Inc, 1997).

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 218-280.

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikel publicerad som: Klassicismen: musik, 15 februari 2013.


Kommentarer

Klassicismen: musik — 10 kommentarer

  1. Tack för den här fantastiska sidan! Jag har verkligen letat efter överskådligt bra material att använda mig av i min undervisning i grundskolan. Det här är perfekt! Mer av detta!

    • Stort tack Anneli! Kul att höra att du gillar sidan trots att jag i skrivande stund bara fått upp ett tiotal ”kompositörsartiklar”. Det kommer mer! 😉

  2. Tack! Vi har en uppgift i skolan som handlar om klassicismen (vi ska låtsas som om det är vi som skriver en symfoni som redan är skriven, vi ska alltså lyssna på den och sedan skriva den som vi hör den,tex vid 12,13 bestämde jag mig för att ha en toccata osv) . Och denna hemsida är väldigt hjälpsam!

  3. Hej igen. Jag undrar vad som hände musikaliskt i Frankrike under Franska revolutionen. Lyssnade de på Mozart och de andra från Österrike/Tyskland?

    • Hej!

      Ursäkta alldeles för sent svar. Jag räknade med mail-avisering vid händelse av nya kommentarer, men tji fick jag!

      Frankrike var väldigt öppna för att välkomna kompositörer utomlands ifrån, både innan, under och efter revolutionen. Under själva revolutionen och under Napoleonkrigen så gjordes väl inte överdrivet mycket för att uppmuntra inhemsk aktivitet inom konsten och musiken, men Paris blev lite av ett internationellt musikcentrum. Det världsberömda Pariskonservatoriet grundades exempelvis att italienaren Cherubini (år 1795). Tyska kompositörer som Gluck och (senare) Offenbach var också aktiva i Paris.

      Det finns inga särskilt namnkunniga franska kompositörer som var verksamma under klassicismen, utan då får man gå lite bakåt i tiden till barocktonsättare som Rameau och Lully (den senare var dock hälften italienare).

      Hoppas det var till någon hjälp, även om det kom så sent. Ska försöka se till att hitta funktionen som gör att jag får aviseringar när nya kommentarer postas!

  4. Tack för en fantastisk sida!

    Jag rekommenderar den som en av startplatserna för mina elever när de skall fördjupa sig i en epok.

  5. Denna sida är absolut en av dem bästa sidorna om man vill ha reda på olika saker om musikepokerna och mycket annat! Tuppen upp för dig som skrivit detta och du (ni) som tar hand om denna sida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *