Modernismen: musik

När vi så närmar oss nutiden brukar vi säga att vi går över i Modernismen (strax efter 1900-talets början), och Postmodernismen (från 1960-talet ungefär), när vi talar om musik. I engelskspråkiga länder har man valt att kalla hela epoken ”20th Century Music”, som på svenska blir ungefär ”1900-talsmusik”. Här kommer jag, trots rubriken, låta modernismen och postmodernismen smälta samman lite grand och inkludera en del om musiken under den senare delen av 1900-talet också.

Musiken utvecklas ständigt, och mot slutet av romantiken menade många att den så kallade tonala musiken (musik grundad i en tonart) tänjts till bristningsgränsen så att man behövde hitta nya sätt att ge kompositioner form och fason. Modernismen blev experimentens epok. Man sade adjö till de gamla sätten att komponera och skapade nya musikaliska trender. Många nya musikaliska trender.

Spotify-listaLäs gärna även den här artikeln tillsammans med SPOTIFYLISTAN som du når genom att klicka på ikonen till vänster!

Kompositörer

Modernismens mest framstående tonsättare representerar nästan alla en egen gren bland de nya musikaliska påfunden som poppade upp.

Viktiga tonsättare under modernismen och postmodernismen:

Andra värda att utforska:

Det går inte riktigt att välja ut tonsättare här. Trots alla som nämnts ovan återfinns fortfarande kompositörer som Vaughn-Williams (1872-1958), Gershwin (1898-1937), Poulenc (1899-1964), Pärt (1935-) och många fler.

Hur kan modernismens musik beskrivas?

Här kommer jag att vara tvungen att generalisera en hel del. Modernismen kan inte sammanfattas i en lista av karaktärsdrag, men med lite god vilja kan man påstå följande:

– Kromatiska melodier med dissonanta intervall. Inom konstmusiken är 1900-talets melodier ofta kromatiska (använder oktavens alla tolv toner), hoppande, och fragmenterade snarare än långa och slingrande. Om det ens finns några melodier, det vill säga. Rätt ofta är melodierna ersatta med endast små celler av ljud.

– Dissonanta harmonier. När vi lär oss spela ackord för första gången så är det treklanger vi lär oss (t.ex. ett C-durackord). Under den första halvan av 1900-talet var man emellertid inte så intresserad av sådana, utan letade sig istället bort från traditionella harmonier genom dissonanta ackord. Prova att sätta dig vid ett piano och spela ett Eb7-ackord. Låter inte så dumt, eller hur? Spela sedan ett E-durackord i oktaven under? Låter inte heller så dumt! Men prova att spela dem samtidigt! Då har du ett typiskt dissonant ackord, som har en viktig roll i en av satserna ur Stravinskijs världsberömda balett Våroffer (1913) (klippet eller Spotifylistan; #1).

– Experimentella rytmer. Våroffer är också välkänt för att ta musikens rytmer till en ny nivå med mängder av synkoper (när betoningen är förskjuten, och inte sammanfaller med pulsen). Liknande rytmiska friheter är tydliga även i många andra av 2000-talets orkesterverk

Modernismen: musik - Claude Debussy

Claude Debussy.

– Experimentella klangfärger. En tons klangfärg är dess specifika karaktär. Alla instrument har olika klangfärger, vilket gör att vi kan skilja på dem även när de spelar exakt samma ton. Under denna epok så experimenterade man oerhört mycket med nya kombinationer för att få fram nya klangfärger, inte minst när den elektroniska musiken kom in i bilden på allvar kring 1950-talet. Fransmannen Claude Debussy, som kommit att förknippas med impressionistisk musik, är känd för att varit betydligt mer intresserad av att använda ackord och instrumentkombinationer för att skapa färger snarare än form (om man ser ”form” ur ett traditionellt perspektiv). Hans La Mer (1905) sprudlar av fantastiska orkesterfärger (Spotifylistan; #2)

Atonalitet och polytonalitet – 1900-talets musik kunde både vara atonal (inte ha någon tonart alls) eller polytonal (musik där flera tonarter uppträder samtidigt). Schönbergs Variationer för orkester (1931) är ett atonalt stycke som dessutom faller under kategorin tolvtonsmusik (musik uppbyggd på principen att en oktavs alla tolv toner ska ljuda innan någon ton får ljuda igen). Du kan lyssna på en av satserna ur detta verk genom Spotifylistan (#4). För ett polytonalt stycke, lyssna till en sats ur Bartóks Mikrokosmos (1926-1939) (Spotifylistan; #5).

Olika musikformer och musikerstilar under modernismen

Här följer några av de många stilriktningar som förekom under 1900-talet. Tyvärr finns inte rum för att ta upp allt som pågick, men förhoppningsvis kan jag få med de mest centrala:

– Impressionism. En stil som associeras främst med Debussy och delvis också med Ravel. Termen är lånad från konstriktningen där målningarna inte skapas för att se ”äkta” ut, men återspeglar verkligheten genom färger och intryck. Jag får kanske någon konsthistoriker efter mig för att ha levererat den förenklade definitionen, men det är ungefär på det sättet man kan beskriva mycket av Debussys musik. Vad Claude Monet gjorde med färger gjorde Claude Debussy med klangfärger! Lyssna på Debussys kanske första verk i den impressionistiska andan – Prélude a l’après midi d’un faune (1894) (klippet eller Spotifylistan; #5).

Arnold Schönberg

Arnold Schönberg (foto – Florence Homolka).

– Expressionism. En annan term lånad från konsten. Medan impressionisterna ofta sökte inspiration från ”utommusikaliska” fenomen som naturbilder, legender och dikter så sökte expressionisterna inspiration från sitt konstnärliga inre. De tidiga expressionistiska styckena kom huvudsakligen från den Andra Wienskolan, och kompositörer som ovan nämnda Schönberg samt hans elever Webern och Berg. Expressionisterna letade ständigt efter nya former, vilket ledde till den atonala musiken, och sedermera också tolvtonsmusiken. Ett tidigt expressionistiskt stycke är Weberns stilfulla Passacaglia (1908) (Spotifylistan; #6)

– Neoklassicism. Senromantiken hade gått för långt när det gällde långa, utsvävande, kromatiska ackordpassager, menade vissa 1900-talskompositörer. Detta ledde till utvecklandet av neoklassicismen, eller ”nyklassicismen”, inom musiken. För inspiration letade sig neoklassicisterna tillbaka till både klassicismen (ca 1750-1815) och barocken (1600-1750) för att åter få lite form och fason på musiken. Stravinskij, med sin balett Pulcinella (1920) (exempel på Spotifylistan; #7), ses som en av neoklassicismens främsta pionjärer. Neoklassicistisk musik låter emellertid inte som klassicistisk musik helt och hållet. Ofta förekommer polytonalitet, abrupta modulationer, och toner som på Mozarts tid skulle avfärdas som ”felaktiga”.

– Seriell musik. Schönbergs tolvtonsmetod skulle komma att utvecklas till (eller, som vissa menar, ”urarta i”) seriell musik. Inom tolvtonsmusiken styrs tonföljderna av en matematisk princip. I seriell musik styrs desto fler musikaliska element, såsom dynamik, harmonier och klangfärg, också av liknande matematiska principer. Ett charmerande smakprov återfinns på Spotifylistan (#8).

– Folkinspirerade musikformer. Nationalismen levde som alltid vidare, och många kompositörer lät sig inspireras av folkmusik. Amerikanen Aaron Copland baserade stora delar av sin ballet Rodeo (1942) på cowboysånger (exempel på Spotifylistan; #9), medan Bartók tillämpade en rad folksånger från Transsylvanien i sin Sonatina (1915) (Spotifylistan; #10). Vidare hämtade kompositörer från både Europa och USA mycket inspiration från jazzen.

– Elektroakustisk musik. Många av konstmusikens främsta profiler under 1900-talet förknippas främst med den elektroakustiska musiken. Inom denna genre finns två huvudsakliga sätt att framställa det musikaliska materialet:

1. Genom att spela in ljud från instrument eller naturljud och manipulera dem elektroniskt (så kallad ”konkret musik”)

2. Genom att generera material elektroniskt (t.ex. sinusvågor).

Man kan skriva hur mycket som helst om den här genren, men här får vi nöja oss med att lyssna till ett världsberömd verk som tillämpar båda av teknikerna nämnda ovan – Varèses Poème Électronique (Spotifylistan; #11).

– Minimalism. Inom musiken innebär minimalism inte nödvändigtvis ”minimaliskt” utan snarare ”uppbyggt med begränsade medel”. Den minimalistiska musiken är således ofta konstruerad av små, upprepade musikaliska motiv (eller ”celler” om man så vill), som gradvis växer, skiftar, sväller och drar sig tillbaka. Stilen förknippas i synnerhet med de amerikanska tonsättarna Steve Reich, Terry Riley och Philip Glass. Ett bra exempel är Reichs ”Different Trains” (1988) är skriven för stråkkvartett och förinspelade ljud (”konkret musik”, se punkt 1 ovan), som du kan lyssna till genom Spotifylistan (#12).

– Orkestermusik under modernismen. Mer tonal, konventionellt präglad orkestermusik har minskat inom konstmusiken under 1900-talet, allt eftersom tonsättare valt att ta avstånd från de mer romantiska karaktärsdragen. Om det är någonstans den har levt vidare så är det faktiskt inom film. Filmmusiken måste uppfylla kraven hos en bredare publik än konstmusiken, samtidigt som den finns där för att uppfylla en lång rad funktioner. Ett bra sätt att bekanta sig med musik i film är att läsa den här artikelnFilmmusik.nu.

Källor

Bennett, Roy. History of Music (Cambridge: Cambridge University Press, 2005), 61-71.

Holmes, Thom. Electronic and Experimental Music (London: Routledge, 2008).

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 366-501.

Samson, Jim. Music in Transition (London: J. M. Dent & Sons Ltd., 1977).

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikel publicerad som: Modernismen: musik, 1 mars 2013.


Kommentarer

Modernismen: musik — 2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *