Pierre Boulez: musik

Pierre Boulez är en fransk tonsättare som också är verksam som dirigent. Som student vid Pariskonservatoriet efter andra världskriget och ett skarpt sinne för matematik tillhör han de kompositörer som utforskat de extrema formerna av matematisk musik.

Känner du till Schönbergs tolvtonsteknik – kompositionsmetoden där alla oktavens tolv toner måste spelas innan någon får spelas igen? Tänk dig att fler av musikens element förbestäms på ett liknande sätt, så att notlängd, styrkegrad, spelteknik, register och så vidare planeras på förhand med matematisk precision (för att vara exakt, genom seriella tekniker). Just detta ägnade sig Boulez åt under de år efter kriget då man ansåg att konstmusiken var att föredra utan nationalistiska drag eller andra former av musikalisk subjektivitet. Sådan musik förknippades nämligen med den så destruktiva krigspropagandan. Ny musik behövde fly undan allt sådant – den skulle sträva efter att vara så objektiv och abstrakt som möjligt.

Boulez: musikFullständigt namn: Pierre Boulez

Levnadsår och epok: 1925-, Modernismen

Signaturverk: Le marteau sans maître (1955)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Pierre Boulez musik

Boulez, som i skrivande stund fortfarande lever, har varit kanske allra mest aktiv som dirigent och författare, men flera av hans verk är värda att ta sig en närmare titt på. I början av 50-talet tog Boulez serialismen till en ny nivå, och skrev bland annat Structures 1a (1951) för piano, där han använder en tonrad inte bara för att kontrollera tonhöjd, utan flera andra aspekter också. Han skrev exempelvis om tonraden med motsvarande siffror, och använde dessa för att förbestämma varje tons längd. Siffran 1 blev en trettiotvåondelsnot, siffran 2 två trettiotvåondelsnoter (en sextondelsnot), och så vidare upp till 12 (tolv trettiotvåondelsnoter = en punkterad fjärdedelsnot). Vad som händer i detta stycke är således under kompositörens totala kontroll. Ironiskt nog förefaller musiken helt slumpartad – åtminstone för ett otränat öra.

Boulez skulle senare komma att vara mer flexibel i sitt musikskapande. Typiska karaktärsdrag för hans musik inkluderar rytmisk flexibilitet, en uppsjö av ornament (drillar och andra ”dekorationer”) och plötsliga skiftningar i dynamik (t.ex. från jättesvagt till jättestarkt utan förvarning). Le marteau sans maître (1955, klippet) är ett bra exempel. Musiken är baserad på tre korta, surrealistiska dikter skrivna av René Char.

Liksom John Cage experimenterade Boulez också med aleatorisk (slumpmässig) musik, men medan Cage ofta lät musikerna vara fria att producera helt oförutsägbara ljud lät Boulez vanligen på förhand komponera ett visst antal alternativ för musikerna att välja mellan. En mer kontrollerad slumpartad musik, det vill säga.

Kända verk

I informationsrutan ovan återfinns en länk till den Spotifylista som skapats enkom för den här artikeln. Här hittar du (oftast utdrag ur) Boulez kanske mest kända verk, nämligen följande:

1. Structures, bok II (1961). För två pianon.
2-3. De två inledande satserna ur Le marteau sans maître (1955). För alt, altflöjt, gitarr, vibrafon, marimba, xylorimba, slagverk och viola.
4. ”Don” ur Pli selon pli (1957-89). För sopran och orkester.
5. Répons (1984). För två pianon, harpa, vibrafon, glockenspiel, tsymbaly (hackbräde), orkester och elektroniska ljud.
6. 
Polyphonie X (1951). För 18 instrument.

Källor

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 487-491.

Stacey, Peter. Boulez and the Modern Concept (Lincoln: University of Nebraska Press, 1987).

Bildmateriel: Loufi45

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 16

Artikel publicerad som: Pierre Boulez: musik, 29 april 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *