Romantiken: musik

Denna artikel handlar om den historiska perioden Romantiken och den musik som skrevs då. ”Romantiken” har i det här fallet inte direkt något med kärlek att göra, utan är istället ett estetiskt koncept som har sitt ursprung inom konsten och literaturen. Det är ganska svårt att definiera romantiken, som varade ungefär mellan 1815 och 1910, men man kan göra det lättare för sig genom att jämföra epokens musik med den klassicismens musik (klassicismen är musikepoken direkt före romantiken; ca 1750-1815).

Klassicismen – Under denna period kunde musiken visserligen vara mycket uttrycksfull, men aldrig på bekostnad av form, balans och symmetry, som värderades mycket högt av samtiden.

Romantiken – Romantiska kompositörer gick in för en friare och mindre formell struktur, så att musiken i större utsträckning kunde återspegla känslor, stämningar och mystik.

Spotify-listaLäs gärna denna artikel tillsammans med dess SPOTIFYLISTA som du når genom att klicka på ikonen (vänster)!

Kompositörer

Om man skulle be en slumpmässigt utvald person på stan att rabbla upp så många klassiska tonsättare som möjligt, så skulle troligen majoriteten av dessa vara romantiska.

Framstående tonsättarna under romantiken:

Andra värda att utforska:

Listan över tonsättare som inte nämnts ovan kan också göras lång. Carl Maria von Weber (Tyskland, 1786-1826), Hector Berlioz (Frankrike, 1803-1869), Bedřich Smetana (Böhmen, 1824-1884), Georges Bizet (Frankrike, 1838-1875), Modest Mussorgskij (Ryssland, 1839-1881), och Isaac Albeniz (Spanien, 1860-1909) skrev alla verk som framförs flitigt än idag.

Hur kan romantikens musik beskrivas?

– Friare form och design. Att ge form åt ett musikaliskt stycke handlade inte längre lika mycket om att följa ett recept. Form och design blev mer personligt för att ge utrymme åt mer intensiva musikaliska känslouttryck.

– Lyriska melodier och rikare harmonier. Under Romantiken blev melodierna mer lyriska, och mer rörliga. Melodier under klassicismen tenderade röra sig huvudsakligen stegvis (ton för ton), men under romantiken blev intervallen och hoppen större. Vidare drog man nytta av den kromatiska skalan i allt större utsträckning (om du spelar en diatonisk skala, t.ex. en C-dursskala, spelar du bara sju olika toner. Den kromatiska skalan inkluderar alla tolv toner som finns inom en oktav). Robert Schumanns sång (lied) ”Ich grolle nicht” (klippet eller Spotifylistan; #1) exemplifierar allt detta. Kan du inte tyska så följ gärna med i en översättning till engelska här. Under romantiken blev också harmonier och rytmer mer ”utsvävande” och varierande.

Romantiken: musik - Gustav Mahler

Gustav Mahler skrev nio fantastiska symfonier under romantikens sista två decennier.

– Större orkestrar. Allt fler instrument tillkom under romantiken, och orkestrarna bara växte. Mot slutet av romantiken skrev kompositörer som Strauss och Mahler vissa verk för enorma uppsättningar musiker. Mahlers åttonde symfoni skrevs för en enorm orkester (med bland annat åtta valthorn, fyra tromboner och en orgel), åtta solister, två vuxenkörer och en gosskör (som vid premiären bestod av 350  gossar). Exempel hittar du på Spotifylistan; #2.

– Fler genrer. Musiken under romantiken tog nya former, och väldigt olika former. Allt från lied (en tysk sångform) till storskaliga operor skrevs.

– Virtuositet. Allteftersom musiken blev mer avancerad och musikerna sågs mer som unika individer än tidigare (under klassicismen var tonsättare anställda vid hov eller hos mäktiga patroner, och hade inte samma behov av att ständigt utmärka sig), så blev virtuositet allt viktigare. En ”virtuos” är en tekniskt skicklig konstidkare, och termen används allra oftast för musiker. Bland virtuoser som utmärkte sig under romantiken återfinns violinisten Paganini samt pianisterna Chopin och Liszt (samtliga av vilka också var kompositörer).

– Nationalism. Patriotismen var något som fick allt större betydelse under romantiken, och detta återspeglades också i musiken. Emedan kompositörer som Wagner lät sig inspireras av de klassiska tyska tonsättarna såsom Beethoven, sökte ryska tonsättare som Rimskij-Korsakov sig till rysk traditionell musik och folkmusik för inspiration.

Olika musikformer under romantiken

De idag mest välkända musikverken från de tidigare perioderna renässansen (1450-1600) och barocken (1600-1750) är i regel sakrala (= kyrkliga). Under klassicismen (1750-1815) fick dock kyrkan gradvis betydligt mindre betydelse, och bland de romantiska verk som är mest välkända idag är det bara en minoritet som har kyrklig anknytning. Verdis bombastiska Requiem (1874) är ett nämnvärt undantag (exempel på Spotifylistan; #3). Istället var romantiken programmusikens och operans gyllene era.

Franz Liszt - en pianovirtuos

Franz Liszt – pianovirtuos och tonsättare

– Pianomusik. Oerhört många romantiska verk skrevs för pianosolist. Schubert, Mendelssohn, Chopin och Listz, alla av vilka var pianister själva, är särskilt värda att utforska här (lyssna på en Chopin-nocturne genom Spotifylistan; #4). Pianomusiken tog alla möjliga former; som preludier, nocturner, eller danser av olika slag.

– Lied. Under romantiken skrevs många sånger, som i regel var för sångsolist och piano. De har kommit att kallas lieder (tyska för ”sånger”, singular är lied) Schubert, R. Schumann och Brahms förknippas troligen allra mest med denna genre. Återigen fungerar det första spåret i Spotifylistan bra som illustration, eftersom det är just en lied. Dessa verk var ofta grundade i något sorts tema, såsom en diktsamling eller ett konstverk. Att söka sig till andra konstformer för inspiration var oerhört vanligt under romantiken.

– Programmusik. För att spinna vidare på föregående punkt så är det inte mer än rätt att gå vidare till programmusiken. ”Programmusik” är instrumental musik som ämnar skildra något bortom själva musiken, såsom en berättelse. Programmusiken tog även den olika former, och den mest kända genren är troligen den symfoniska dikten – en form namngiven av Franz Liszt. Jean Sibelius (1865-1959) som kan ses som både romantisk och modernistisk, skrev en välkänd symfonisk dikt i den romantiska andan år 1899 – Finlandia (Spotifylistan; #5). Här skadar det inte att också nämna Edvard Griegs Peer Gynt (1875) – musik skriven för att ackompanjera Henrik Ibsens pjäs med samma namn. I detta verk hittar vi bland annat det oerhört välkända stycket ”I bergakungens sal” (klippet och Spotifylistan; #6). Programmusiken var ofta mycket nationalistisk till naturen, såsom Smetanas verk Ma Vlast (”Mitt hemland”) (Spotifylistan; #7).

– Opera. Mycket hände inom operagenren under romantiken. I början av epoken var operan traditionellt italiensk till naturen, med recitativ och arior som avlöste varandra (mer om dessa i artikeln om barocken). Under den här perioden skrevs bland annat Rossinis odödliga Barberaren i Sevilla (1816) (Spotifylistan; #8). Sedan kom Richard Wagner, som närmast bara skrev operor, och gick in för att transformera genren. Han kallade sina verk för musikdramer, och menade på att hans skapelser smälte samman alla teaterns konstformer; sång, musik, skådespeleri, kostym, och sceneri. Preludiet till Tristan und Isolde (1865) förblir ett av operahistoriens vackraste (klippet och Spotifylistan; #9). Wagner utvecklade ledmotivet – ett kortare tema som används för att musikaliskt beteckna en känsla, en karaktär eller en person i ett drama. Han ogillade det italienska systemet som han såg för alldeles för uppdelat och icke-kontinuerligt. I Italien utmärkte sig Verdi som Wagners motpol, även om han också utvecklade genren på ett sätt som i viss utsträckning kan kopplas till Wagner. Se Spotifylistan; #10 för en fantastisk trio ur Rigoletto (1851). De odödliga ariornas okrönte konung, Giacomo Puccini, tog över stafettpinnen efter Verdi och fortsatte att skriva senromantiska operor när resten av Europa övergick i modernism. Välkända exempel från La Rondine (1917) och Turandot (1926) återfinns i Spotifylistan (#11, #12). Även i Ryssland komponerades operor, såsom Modest Mussorgskijs Boris Godunov från 1869 (Spotifylistan; #13). En av de mest välkända operorna idag skrevs av en fransman som egentligen inte riktigt är känd för något annat verk. Jag talar förstås om Georges Bizets Carmen (1875) (Spotifylistan; #14).

Källor

Bennett, Roy. History of Music (Cambridge: Cambridge University Press, 2005), 49-59.

Dunton-Downer, Leslie och Riding, Alan. Opera (London: Dorling Kindersley Limited, 2006).

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 281-365.

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikel publicerad som: Romantiken: musik, 22 februari 2013.


Kommentarer

Romantiken: musik — 1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *