Schönberg: musik

Arnold Schönberg och den musik han skrev har påverkat konstmusikens utveckling under 1900-talet på många sätt. Den österrikiske kompositören skrev inledningsvis musik som skulle kunna beskrivas som senromantisk och i Wagners anda, men han kom sedermera på att det var helt meningslöst. Romantiken hade tänjt på den tonala musikens gränser i sådan utsträckning så att konstmusiken befann sig i en krissituation. Senromantikens harmonier svävade så långt från den ursprungliga tonarten så att tonarten höll på att helt tappa sin strukturella funktion. Detta såg Arnold Schönberg, som efter sin flytt till USA år 1933 ändrade stavningen på sitt efternamn till Schoenberg.

Mot slutet av 1900-talets första decennium sade Schönberg ”tack och adjö” till den tonala musiken (musik som kretsar kring en centralton eller en centralklang) och började skriva musik där inga toner var viktigare en andra. Vi talar förstås om den atonala musiken. Schönberg var ledare för den Andra Wienskolan, där hans elever Alban Berg och Anton Webern också blev viktiga pionjärer för den atonala musikens utveckling.

Schönberg: musikFullständigt namn: Arnold Schönberg

Levnadsår och epok: 1874-1951, Modernismen

Signaturverk: Verklärte Nacht (1899)

SpotifylistaLyssna: Klicka på Spotifyikonen för en specialgjord spellista

Schönbergs musik

Det är inte lätt att välja ut ett signaturverk för Schönberg. Hans kanske mest populära verk – Verklärte Nacht för stråksextett – är långt ifrån det mest unika eller inflytelserika. Det är istället kring år 1908, då han skrev sin andra stråkkvartett (opus 10), som saker och ting börjar bli intressanta. Den fjärde och sista satsen ur detta verk är den första att vara helt atonal. Försök hitta ett traditionellt durackord eller mollackord i denna sats – du kommer inte lyckas!

Det som kännetecknar merparten av Schönbergs verk är således en avsaknad av tonalitet, och således en avsaknad av ”riktning”. En av atonalitetens tjusningar är dess förmåga att undvika förutsägbarhet. Det är svårt att besvara frågan – ”vad kommer jag höra härnäst?” Bland tidiga atonala verk är den endast en akt långa operan Erwartung (1909) och melodramat Pierrot Lunaire (1912), bland de mest kända.

Efter att ha komponerat atonal musik utan vidare restriktioner i ett drygt decennium fastslog Schönberg att något behövde förändras. Att komponera atonal musik fritt gjorde att han kunde komponera snabbt, men det förhindrade honom från att skriva längre verk. Det behövdes lite form och fason. Som han själv uttryckt det – ”utan organisation skulle musik vara en amorf massa”. Han utvecklade således ett system, som han kallade för ”Kompositionsmetoden med tolv toner” – en metod som styrs av följande principer:

1. Alla tolv toner ur den kromatiska skalan (alla toner inom en oktav) måste förekomma i en särskild ordning.

2. Inga av dessa toner får förekomma mer än en gång i ordningen.

3. Denna tonrad får förekomma i fyra olika former (i grundform, baklänges, inverterad, eller både baklänges och inverterad)

4. Alla dessa tonrader får börja på vilken ton som helst.

Själva tonraden i sig och avstånden mellan de olika tonerna (intervallen mellan dem) får således inte ändras, men raden i sin helhet kan transponeras och vändas bak och fram och ut och in lite hur som helst.

I klippet ovan (själva musiken börjar vid 0.33) kan du höra ”Tema” ur Schönbergs Variationer för orkester (1928). Lyssna på cellomelodin! Hör du att alla tolv toner förekommer bara en gång innan tonraden börjar om på nytt? OBS! Klippet ser trasigt ut – men det är helt enkelt svart.

Kända verk

Exempel ur Schönbergs kanske mest välkända verk hittar du på Spotifylistan (se länk i faktarutan ovan). Har du inte Spotify så går samtliga av dessa garanterat att hitta på Youtube. På Spotifylistan är 1-6 från Schönbergs ”tonala period” (fram till 1908), 7-9 från hans ”fria atonala period” (ca 1908-1922) och 10-11 från hans ”tolvtonsperiod” (1923-1947).

1-5. Verklärte Nacht (1899). För stråksextett.
6. ”Ein wenig bewegt” ur Pelleas und Melisande (1903). Tondikt.
7. ”Sehr langsam” ur Stråkkvartett nr 2 (1908).
8. Inledningen av Erwartung (1909). Opera.
9. Inledningen av Pierrot Lunaire (1912). Melodrama.
10. ”Tema” ur Variationer för orkester (1928). För orkester.
11. Piano Concerto (Pianokonsert, 1942). För piano och orkester.

Källor

Rosen, Charles. Schoenberg (London: Marion Boyars Publishers Ltd., 1976).

Sadie, Stanley och Latham, Alison. The Cambridge Music Guide (Cambridge: Cambridge University Press, 2001), 426-433.

Schoenberg, Arnold. Fundamentals of Musical Composition (London: Faber and Faber Limited, 1967).

Övrig information

Författare: Oliver Lindman, Sussex University.

Artikelnummer – Tonsättare: 4

Artikel publicerad som: Schönberg: musik, 17 mars 2013.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *